Ett möte med Leif of Sweden

Jag möter Leif i hans lägenhet på Söder i Stockholm. Utanför bullrar trafiken.
Leif har kokat kaffe, riktigt kokkaffe, och bjuder på färska bullar. Han sitter i en sliten Chesterfieldfåtölj och ser lite generad ut när jag sätter på banspelaren. Han stryker sig lätt över den välansade mustaschen och säger att han är lite nervös. Jag ställer min första fråga:

Vad är det centrala i ditt skapande?
Svaret dröjer en stund. Med ett litet leende svarar han:
- Jag skapar inte, jag dokumenterar. Men jag fattar vad du menar. Jag har alltid varit fascinerad av maskulinitet. Muskler och maskulinitet. Redan som barn kunde jag sitta i timmar och detaljstudera bilderna på seriehjältarna. Tarzan och Mandrakes betjänt Lothar var mina tidiga favoriter. Läderlappen kom senare. - Men en av de största influenserna kom i slutet av sjuttiotalet, Under ett studiebesök i Stockholm köpte jag några tidningar där det förekom illustrationer signerade Tom of Finland. Jag har fortfarande kvar de utrivna sidorna i en mapp. - Sedan dess har tecknandet utvecklats till något jag måste göra. Det är en livsnödvändighet. Tecknar jag inte så mår jag helt enkelt dåligt. Men tecknandet är också ytterst privat. Jag tecknar aldrig t ex offentligt bland folk jag känner. Det beror på att jag aldrig skulle klara av att någon som jag känner skulle ge negativ kritik. Speciellt om det skulle vara befogat. - Andra saker som fascinerar mig är styrka och makt. Som du hör så är det inget som är politiskt korrekt eller går hem i de fina salongerna. Men jag är den jag är.

Men hur är det med dina reseskildringar, är de också privata?
Leif skakar fram en cigarett ur paketet med Prince Light, rullar den mellan fingrarna och svarar sedan.
- Allt man gör är privat. Men reseskildringarna är nog mer terapi och ett försök att minnas platser jag varit på. Jag reser alltid ensam. Mycket tid spenderar jag själv. Då fungerar tecknandet som sällskap. Jag kan fortfarande öppna gamla skissblock och genom vissa bilder åka tillbaka i tid och rum.
Leif tänder sin cigarett och drar ett djupt bloss. Sedan fortsätter han.
- Har man en kamera så blir dokumenterandet automatiserad slentrian. Tecknar man så måste man se. Man fångar nuet. Känslorna och intrycken fastnar liksom med bläcket.

Vissa bilder?
- Det gäller naturligtvis inte alla bilder i mina reseblock. Jag har säkert tecknat över tusen bilder från olika flygplatser runt om i världen. Det är mer försök att slå ihjäl tiden än att dokumentera.

Hur kommer det sig att du inte valde en konstnärlig yrkesbana?
- Jag växte upp i en extremt kulturfattig miljö. Hade jag vuxit upp i en annan familj någon annanstans så kanske jag hade gjort det. Men nu var det uteslutet. I min pappas ögon är kultur, i synnerlighet tecknande och målande, direkt omanligt. Att skriva dikter skulle möjligtvis kunna vara värre. När jag studerat klart och flyttat till Stockholm sökte jag till ett par konstskolor. Men det slutade där. I dag är jag glad över att vara en tjänsteman. För på min fritid jag kan rita vad jag vill.